Hej! Jag tänkte dela med mig av mina erfarenheter av att jobba som Elektriker. Jag har arbetat som elektriker i cirka sju år nu. Den första fasen var naturligtvis lärlingstiden, då man ska lära sig hur allt faktiskt fungerar i praktiken.

Något av det mest slitsamma med yrket är de ergonomiskt påfrestande arbetsställningarna man nästan dagligen utsätts för. Det handlar om allt från trånga utrymmen, ventilationsrör som är i vägen och besvärliga möbler som måste flyttas, till att behöva balansera på en köksbänk för att komma åt en kopplingsdosa. Listan kan göras lång. Man utsätter kroppen för onödigt slitage – och ja, jag vet att andra yrkesgrupper har liknande problem – men det är framför allt axlar, armbågar, nacke och fötter som tar mest stryk.

Det som stundtals kan kännas tyngst är dock den otacksamhet man kan möta. Jag kanske har haft otur, men det minskar inte värdet av mitt perspektiv på situationen. Kunderna varierar kraftigt; vissa är väldigt förstående medan andra är rent ut sagt krävande. Det kan handla om privatpersoner som vill dra kabeln själva och förväntar sig att man bara ska slutföra jobbet – vilket ofta slutar med att man måste göra om allt från grunden. Andra klagar på tidsåtgången, trots att det funnits goda skäl till varför arbetet tog den tid det tog.

Även större projekt har sina utmaningar. Ibland är det skönt med färdiga ritningar och underlag att följa. Det blir dock snabbt utmattande när det sker konstanta ändringar och det är alldeles för många kockar inblandade. Det blir alltid stressigt att nå deadline när förutsättningarna ändras hela tiden. I slutändan är det nästan alltid vi montörer på golvet som får ta smällen, aldrig beställaren eller cheferna.

Slutligen har jag väldigt svårt för när allt plötsligt blir en "paniksituation" som måste lösas direkt. Det leder till extrem stress och massiv övertid, vilket är mentalt påfrestande – särskilt när man vet att det egentligen handlar om bristande planering från andras sida. Ofta är det absolut ingen panik i verkligheten, utan bara floskler för att driva på tempot. Det är något jag verkligen har svårt för.

Något jag verkligen avskyr är att behöva städa efter andra. Då menar jag inte fysiskt skräp, utan efter slarviga elektriker som har tagit genvägar eller fuskat. Absolut, jag har varit på platser där föregående elektriker har gjort ett fantastiskt jobb och underlättat i förebyggande syfte för nästa person, vilket är enormt tacksamt. Men tyvärr möts man ofta av rent slarv som gör att jobben tar mycket längre tid eftersom man måste lägga tid på att rätta till andras fusk.

För att ta ett konkret exempel: På ett ställe hade en tidigare elektriker underdimensionerat kraftkabeln till en undercentral. Hen hade dragit en 4G6, trots att kravet för en PEN-ledare är minst 10 mm². Hen hade i stället kunnat lägga en 5G6? eller bara ha lagt en 4g10! Dessutom hade personen kopplat flera ledare under samma klämma och säkring, vilket bland annat hade lett till varmgång.

Även stött på när inte de orkar ens skruva fast lister (kabelkanaler) utan litar blint på klistret, fyfan säger jag! är det så jobbigt att använda gipsskruv?

Pizza har gått upp med allt ifrån 30-60% beroende på pizzeria sen typ 2020. Minns fortfarande när en pizza kostade en hundralapp, och idag kostar samma pizza, beroende på ställe, 130-160 kr.

Kollar man dock på "vanliga" restauranger så känns det som att priserna har varit rätt så stabila. Lite har de gått upp givetvis, men inte alls lika mycket.

Tar vi exempelvis Ölstugan Tullen, en pubkedja här i Göteborg, så har de alltid haft prisvärd, god mat. För 6 år sedan kostae alla rätter antingen 100 kr, eller 145~, beroende på prisklass. Idag kostar det 125 och 165. En extra tjuga känns ändå rimligt.

Kollar man thairestauranger så kostade en rätt kanske runt 99 förr. Idag på samma restaurang så kostar de kanske också runt 125. Fullt rimligt.

Så vad hände med snabbmaten? Fördelen med det innan var ju att det både var snabbare OCH billigare, men nu är det bara hastigheten man har kvar. Varför har just den maten gått upp så mycket mer än vanliga restauranger?

Hej!

Just nu går jag i trean och skriver mitt gymnasiearbete om hur sociala medier samspelar med Mormonkyrkan (Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga). Jag använder intervjuer som metod och har redan kommit i kontakt med missionärer i Sverige, samt besökt en församling där jag intervjuat två svenska medlemmar. Jag letar efter lite fler unga svenska medlemmar (som använder sociala medier) som skulle vilja ställa upp för en kort intervju, eftersom jag märkt att många församlingsmedlemmar har utländsk bakgrund, oftast från USA.

Om du är medlem i kyrkan och uppvuxen i Sverige eller är före detta medlem (för att få in ännu fler perspektiv), och skulle vara öppen för att delta i mitt arbete, skriv jättegärna det nere i kommentarerna, så ger jag vidare information!

Tack så mycket för hjälpen!

Spelar knappt nån roll hur mycket eller lite jag sover. Vaknar ändå försent

Hey everyone!

I'm a 24 year old Iranian guy, non-religious, currently doing my master's in AI. I'd like to pursue a PhD in Sweden, and hopefully stay there long-term.

I've been obsessed with Sweden for a while now, but I have some concerns about what life there might actually be like for someone in my situation.

To be honest I just want to get out of Iran and build a quiet life somewhere, grow old and die in peace. I'm not looking for paradise or expecting everything to be handed to me. I'm willing to work, study, pay my taxes, and contribute to the community I become a part of.

Understandably, the public view on immigration, particularly those from the Middle East, has gotten very much negative. I'm not religious, and I don't associate myself with any extreme ideologies. I just want to live my life, do my work, play my guitar, make some friends, and have a future I can look forward to.

Would being an Iranian make things significantly harder for me? Things like making friends, finding a house, dating, or getting a job after my PhD. Is racism something I should expect or is it more of a political thing?

Again, I'm not expecting people to exactly welcome me, and I know I'll have to put in some work to integrate. I just want to know whether Sweden is somewhere a person like me can realistically build a peaceful life and feel at home.

So, how difficult is it to build a social life and feel at home in Sweden as an Iranian immigrant?

Tack så mycket!

Se rubrik :)

Hej! Har någon kunskap om hur detta fungerar? Kommer få ersättning av A-Kassa. Har samtidigt blivit erbjuden deltidsjobb. 5-10h i vecka , 160kr/h. Blir ungefär upp till 7000kr innan skatt.

Är det värt att tacka ja eller minskas ersättningen från a kassan alldeles för mycket för att det ska vara värt? Vill inte jobba för 30kr/timmen liksom.

Tack för svar!

Alltid bott sthlm inte riktigt känt jag behövt det men inser nu det vore sån frihet, och känns ändå som jag borde ha det öppnar upp lite möjligheter.

Aldrig haft chansen att någon hjälper mig med det tex privatköra osv. Så jag måste nog gå via en körskola hela vägen, från noll erfarenhet.

Vill dock ha körkortet snabbt, vad ska jag göra? dubbla lektioner per tillfälle? Intensiv körkort?

Vad har ni för tips? Tack.

Ska tilläggas har bra koll på teorin, körkortsappen klarade jag hela och teoriprovet där. Är väl mest körningen.

Vandrarhem är ju alltid billigast, men efter en viss ålder har man inte lust att dela rum med 10 främlingar.

Inte varit ute och rest ordentligt på 7 år eller något, som inte är ner till min far i Spanien. Senast var i Tokyo med en kompis, och då bodde vi mitt i Shibuya för 6000 kr per person i 2 veckor i en liten lägenhet. Utöver att vi fick turas om att ta madrassen på golvet så att våra ryggar mördades i en vecka så var det kanon.

Men hur är det numera? Det har ju varit en hel del kontroverser, speciellt i Europa, om hur folk köper upp lägenheter enbart för att hyra ut på airbnb.

Är det fortfarande det mest prisvärda alternativet sett till komfort, eller är man mer eller mindre tvingad nu för tiden att betala för sketdyra hotellrum för att ha någonstans att bo?

För mig är det väldigt viktigt att stötta europeiska företag framför amerikanska eller kinesiska. Jag är väl medveten att mycket kommer från Kina ändå men det är ändå en flytande skala. När jag köpte ny dammsugare såg jag till att köpa en Bosch som i alla fall är monterad i Tyskland, även om många av delarna säkert är från Kina från början. Jag är både beredd att betala mer och att avstå viss funktionalitet för att välja europeiskt framför annat.

Samma sak gäller prylar som är beroende av diverse molntjänster. Röstassistent på mobilen som hela tiden lyssnar går fetbort. Min kinesiska tvättmaskin (stod i lägenheten när jag köpte den) har tydligen Wifi för fjärrstyrning. Kommer inte på fråga. Robotdammsugare som ska mappa in hela planlösningen och ladda upp på tillverkarens server? Aldrig. Nu tror jag inte att någon egentligen bryr sig det minsta om när jag tvättar mina kläder eller hur planlösningen i min lägenhet ser ut. Det handlar endast om principen att ingen annan än jag har med den informationen att göra. Smarta grejer måste ha stöd för home-assistant för att jag ska överväga dem. För det är jag beredd att betala mer.

Andra kunde inte bry sig mindre medans många säkert är okunniga och inte har högre krav än att det ska fungera.

Vad har du för principer och hur hårt håller du på dem?

Vet inte om rätt forum, men jag har velat lära mig rida ända sedan jag var barn, men inte fått. Nu är jag i sena 20-årsåldern och tjänar egna pengar så tänkte ta tag i saken. Vet dock inte i vilken ände jag börjar? Det handlar för mig egentligen lika mycket om att vistas i en stallmiljö och uträtta fysiskt arbete som ridningen i sig. Har övervägt att gå till närmaste stall och kolla om de behöver hjälp? Mocka, mata, vad som. 🥺

Ni som är hästmänniskor: har ni förslag på hur jag kan närma mig miljön utan att ha någon som helst bakgrund inom det? Har en bakgrund inom elitidrott (gymnastik) så säker på att jag hade fixat det fysiskt.

PS. Jag bor i Sthlm!

PS 2. Så tacksam och glad för alla fina svar och tips!! Tack väntade mig inte sån respons🫶🫶

Hej Reddit!
Jag har en pojkvän sedan snart två år tillbaka som periodvis pratat om att ta MC-kort. Han tycker att det hade varit mer praktiskt och ekonomiskt än bil, vilket jag kan förstå rent teoretiskt. Problemet är att vi bor i en storstad med väldigt bra kollektivtrafik och cykelmöjligheter, och nästa år planerar vi dessutom att köpa lägenhet tillsammans. Jag har därför svårt att se att vi faktiskt skulle behöva en motorcykel, framför allt med tanke på riskerna.

Jag har själv varit med om att polisen kommit till min arbetsplats för att lämna dödsbesked till föräldrar vars unga son dött i en MC-olycka. Min lillebrors klasskompis förlorade också sin pappa i en sådan olycka, och jag har träffat flera personer inom vården som berättat hur deras erfarenheter fått dem att avstå från att skaffa motorcykel.

Jag vet att olyckor kan hända oavsett fordon, men på en motorcykel är man otroligt utsatt. Man kan köra hur försiktigt som helst och ändå råka ut för en olycka på grund av andra trafikanter. Jag tycker inte heller att argumentet att man ska köra försiktigt är någon garanti, särskilt inte om man kör med kompisar och vill ha lite kul.

Det som oroar mig ännu mer är att han själv sagt att han förmodligen inte skulle använda ordentlig skyddsutrustning och riktiga MC-kläder varje gång, eftersom man ”såklart vill kunna köra i tunnare kläder när det är varmt”.

Jag har försökt förklara att min inställning handlar om att jag bryr mig om honom och inte vill förlora honom, men jag upplever inte att han tar min oro på allvar. Jag vill inte behöva gå runt och oroa mig för att han ska råka ut för en allvarlig olycka, särskilt när det handlar om något vi egentligen inte behöver i vardagen.

Samtidigt förstår jag att det är hans liv och att jag inte kan bestämma över honom. Men när vi planerar att bygga ett liv tillsammans känns det också som ett beslut som påverkar oss båda. Har jag helt fel i att tycka att sådana beslut bör diskuteras gemensamt?

Så, Reddit, är jag orimlig? Hur hade ni resonerat om er partner ville köra motorcykel trots att ni var väldigt oroliga för riskerna? Och ni som har en partner som kör MC, hur hanterar ni oron?

Mina kollegor är, enligt mig, så jävla tråkiga. Det pratas aldrig om nåt annat än barn, trädgård, sport och husrenovering/husköp. Det förekommer aldrig diskussioner eller några mer djupa samtal. Alltid bara dessa ämnen och alla ska berätta just sin anekdot om samma ämne, och så håller det på en hel 30 min rast. Jobbar kommunalt inom it, men känner att jag verkligen inte passar in i den här stela miljön. Brukar det vara såhär bland kommunala tjänstemannajobb. Går liksom inte att prata om nåt annat ämne för då får man ett snabbt mhm typ och en konstig blick och så tillbaka till deras unge som gjorde nåt tokigt på förskolan. Jag har själv inga barn och vill inte ha så detta ämne är döden för mig rast efter rast.

Dör snart av uttråkning men trivs med mitt jobb annars. Är folk såhär stela och tråkiga överallt eller finns det jobb inom it där folk har lite personlighet utöver vara förälder och husägare typ. Funderar på att vidareutbilda mig inom mer industrinära it. Tänker folk kanske är lite mer jordnära där men kan vara önsketänk från min sida.

Edit: Alla hänger upp sig på att jag skrev djupa samtal, vilket var dumt uttryckt av mig. Menade mer " djup" som i att man kan prata om vilka ämnen som helst och det inte behöver vara just dessa extremt ytliga, tråkiga ämnen om och om igen varje dag. Att det är ett öppet klimat helt enkelt och inte så jäkla stelt och fisnödigt.

Jag ska åka till Paris om två veckor, och jag snusar vitt (velo). Det är ju förbjudet med vitt snus i Frankrike. HUR FAN GÖR JAG. Kan jag inte ta in mina älskade velo-dosor? Vad bör jag ta med mig istället för att överleva?

Hej!

Ska bara inleda med att säga att jag har väldigt lite kunskap kring hur bostadsmarknaden fungerar. Jag äger just nu en bostadsrätt som jag fick hjälp av mina föräldrar att köpa (med mina egna pengar).

Jag går just nu i tankarna att sälja min lägenhet för att köpa en ny i Stockholm. Jag behöver dock lite hjälp då detta är första gången jag säljer en lägenhet (därav min okunskap).

Min lägenhet finns i Skåne, och jag bor i Stockholm, så det känns aktuellt med en mäklare då jag inte har tiden att sälja den på egen hand.

1. Någon som kan rekommendera en bra fastighetsbyrå?
2. Vad ska man tänka på när man väljer fastighetsbyrå? Jag tänker att de kanske tar olika procentsatser av slutpriset beroende på vilken byrå det är, men jag vet som sagt inte hur det fungerar.

3. Har ni några tips i övrigt?

4. Hur lång tid innan bör man kontakta byrån? Hur lång tid tar det från att man kontaktar byrån till processen drar igång med visning, etc?

Som sagt, detta är första gången jag säljer en bostad, så tar gärna emot alla tips ni har!

Trevlig helg! :)

Hej! 😊
Jag funderar på att plugga till polis, men jag försöker förstå hur mycket tid och energi utbildningen faktiskt kräver, framför allt studiemässigt.
Jag vill gärna kunna kombinera utbildningen med att jobba extra, eftersom jag behöver betala hyra och andra utgifter. Samtidigt håller jag på att bygga upp sociala medier och vill fortsätta utveckla det och andra projekt online.

Jag undrar därför:
Hur svårt är polisutbildningen rent studiemässigt?
Hur många timmar i veckan behöver man faktiskt lägga på plugg utanför schemalagd undervisning?
Är det realistiskt att jobba 1–2 pass i veckan vid sidan av studierna?
Finns det tid över för sociala medier och egna projekt?
Är det stor skillnad i arbetsbelastning mellan heltid och deltidsutbildningen?

Hej! Jag har hamnat i ett klassiskt dilemma och skulle behöva kloka råd.

Läget: Jag bor i en bostadsrätt på ca 100 kvm i ett miljonprogramslagenhet från 60-talet. Värdet ligger på ca 3,16 M och vi har ca 2,2 M kvar på bolånet.

Månadskostnaden just nu:

• Avgift: ~7 000 kr
• Ränta: ~6 000 kr
• Amortering: ~3 000 kr
• Totalt: ~16 000 kr/mån

Efter åratal i bostadskö har vi äntligen fått plats i en hyresrätt: nyare, finare, lite större (125 kvm) och i en finare del av staden. Men jag trivs faktiskt bättre där jag bor idag. Enklare liv, bättre kopplingar till stan och bättre natur runt knuten. Ärligt talat värderar jag de två livssituationer ungefär lika mycket.

Hyran är ca 20 000 kr/mån plus el och varmvatten. Jag har aldrig betalat varmvatten separat förut, så jag vet inte ens vad det landar på: någon som vet vad det brukar kosta? Oavsett hamnar vi betydligt över dagens 16 000 kr.

Det är inte orimligt pris för oss eftersom vi tjänar tillsammans nästan 100k men frågan är vad är bäst.

Om vi säljer frigör vi ca 1 M som direkt kan investeras i fonder eller liknande. Samtidigt är hyran klart högre än vad vi betalar idag, och amorteringen är ju trots allt inte en riktig "kostnad" men sparande.

Så frågan till er: vad är egentligen värt mest rent finansiellt: att behålla bostadsrätten och bo billigt, eller att hyra dyrt och få 1 M att arbeta på börsen? Historisk avkastning är förstås ingen garanti, men hur tänker ni? Vad skulle ni göra i min sits?

TL;DR: Bor i bostadsrätt (100 kvm, 16k/mån totalt, ~1 M i egna medel). Har fått plats i en hyresrätt (125 kvm, ~20k + el + varmvatten). Trivs minst lika bra där jag bor nu, men att hyra skulle frigöra ~1 M för investeringar. Behålla eller sälja?

Känns som att Tilde de Paula syns överallt i svensk TV. Är det inte dags att släppa fram lite nya programledare?
Ibland undrar man om TV-branschen värderar igenkänningsfaktor och utseende högre än att faktiskt förnya sig. Vad tycker ni?

Jag fyller snart 25 och mitt sociala liv är inte vad jag hade tänkt mig. När jag var yngre var jag deprimerad, ensam, väldigt osäker och kände att jag inte passade in nånstans men ändå hoppfull för att framtiden skulle se annorlunda ut.

Idag är jag mycket tryggare i mig själv och har genomgått en personlig utveckling. Jag har lätt att prata med nytt folk, har driv, humor och personlighet. Har fått uppleva en hel del sociala sammanhang Men har ändå inte så många kompisar just nu och dom är inte så tillgängliga att ses ofta/spontant. Tråkigt när man vill hitta på nått ute men inte ha någon som också kan/vill…wää..:(

Jag gillar verkligen elektronisk/techno musik och vill gå mer på den typen av event; på konsert, klubb eller rave. Har gått på sånt flera ggr men aldrig ensam. Känns läskigt, men bättre än att deppa hemma? Är också rädd för hur andra män kan bete sig. Det händer ganska ofta att dom kmr fram till mig på den typen av event, men då har jag ju oftast minst en kompis nånstans som får mig att känna mig trygg. Men om dom förstår att jag är där helt ensam? Jag gillar även att klä mig snyggt/alt, känns tråkigt att behöva klä sig annorlunda för att känna sig säker.

Är det någon tjej/kille som känner igen sig? Har ni gått ensam på den typen av event och hur gick det? Stelt i början?

Hej,

Jag är en person som går väldigt mycket, ca 7-10km per dag, jag vill utöka till nya löpskor men som även ska kunna användas till mina promenader. Just nu använder jag några lätta skor från adidas, händer ibland att jag får ont under foten eller mitten av ryggen på höger sida när jag går mycket.

Målet är att börja ta löpning seriöst och utvecklas inom det, skorna som jag har läst på om är Asics Megablast, Asics Novablast 6, Asics superblast 3, Nike vomero plus eller premium.

Uppfattning som jag får av skorna och vad recensioner säger är att:

Novablast 6: Nybörjar sko, daily trainer
Superblast 3: Komfortabel sko som funkar till det mesta
Vomero plus och premium: återhämtning sko
Megablast: Bäst inom allt men inte lika komfortabel som Superblast 3 eller vomero.

Varför jag gör detta inlägg är för att se vad för erfarenheter ni har med dessa skor, vad som kanske skulle passa mig bra.

Jag är öppen för allt, om x sko är bäst då är jag redo att spendera mer pengar, men om det ej är stor skillnad så sparar jag mer än gärna in lite till en början tills man kanske uppgraderar i framtiden igen.

When I went so many people were orange. Why??????

Jag har aldrig varit i något förhållande. Både är lite stolt att jag klarat mig ändå men skäms också rätt mycket för det. Det har aldrig hunnit bli så. Jag har inte jagat det heller. Utan snarare varken försökt eller inte försökt. Kanske för att jag är rädd för att känna mig uppbunden rent socialt. Så känner mig ibland lite lättad att jag missat det. Men samtidigt känner jag att jag verkligen missat något och jag söker egentligen efter någon. Det har jag alltid känt, på ett sätt. Men jag behöver så enormt mycket egentid både för att vila upp mig (då jag är väldigt introvert) trots att jag kan vara ganska social av mig i korta perioder och dels för att jag har mycket egna intressen och behöver mycket tid för dessa (t ex konstnärliga grejer). Jag skulle aldrig klara av det typiska förhållandet med familjeliv och parmiddagar och att bo tillsammans eller ens att man ses de flesta dagarna. Oavsett hur fin person det än är.

Så min fråga är: finns det ens chans att hitta nån som är på samma sätt? Jag är man ska sägas. Tänker mig att det knappt existerar kvinnor som är som mig.

Är det ens nån idé att leta? Och var i så fall? Känns som det är en ganska ovanlig kombination. Har jag fel? Jag har länge liksom dömt ut förhållanden för att jag tänkt att jag inte klarar det för att det är för ansträngande. Men kanske dumt att ge upp det helt och liksom bli ensam hela livet?

Vi tittar på hus och gillar sekelskifteshus (alltså 1900-tal), men maken har kärat ner sig i ett hus från 1780.

Huset är väl renoverat. Nuvarande ägare jobbar i rätt branch för att ha kunskap att äga ett sådant hus, vi gör dock inte det och är båda pappersvändare till vardags men entusiastiska att lära oss. Besiktningen är också fin med undantag för att man inte kunnat se grunden då det inte finns titthål och det råder oklarheter om vilka delar som är torpargrund och vilka delar som är betong. I övrigt är huset som att förvänta snett och vint i alla väggar och golv, men det i sig stör inte oss jättemycket.

Jag är dock nyfiken, för er mer erfarna själar. Hur är det att bo i ett sådant gammalt hus?

Var hos tandläkaren nyligen och fick ett erbjudande om frisktandvårdsavtal. Avtalet omfattar bland annat:

Regelbundna undersökningar och kallelser

Förebyggande tandvård i form av ett personligt egenvårdsprogram

Akuttandvård

Lagningar vid karies eller trasiga fyllningar

Rotfyllningar och tanduttagningar

Enstaka kronor och bettskenor

Akuttandvård på min klinik eller på andra Folktandvårdskliniker i Sverige

Gratis digital rådgivning

Jag har en relativt god munhälsa. Jag har alla mina tänder, inga aktiva kariesangrepp, äter inte särskilt mycket sötsaker och röker inte. Däremot snusar jag ibland på helgerna när jag tar en öl, ungefär 10 prillor i veckan.

Jag har dock några blottade tandrötter som orsakar ilningar och känslighet, samt lite tillbakadraget tandkött. Jag fick en fluorbehandling vid mitt senaste besök, vilket hjälpte mycket, men effekten brukar bara hålla i sig i några månader.

Mitt senaste tandläkarbesök kostade cirka 1 200 kr, inklusive fluorbehandlingen. Besöket dessförinnan var för ungefär två år sedan och kostade strax under 800 kr.

Det innebär att jag har betalat cirka 2 000 kr för tandvård under de senaste fyra åren.

Erbjudandet jag fick är på 2 580 kr per år (215 kr i månaden). Det känns inte orimligt dyrt, men jag funderar ändå på om det är värt det i mitt fall, med tanke på min nuvarande munhälsa och hur sällan jag brukar behöva gå till tandläkaren.

Jag förstår att man inte bara betalar för den tandvård man faktiskt använder, utan också för tryggheten i att slippa oväntade kostnader om något skulle hända. Samtidigt är jag nyfiken på hur ni andra resonerar.

Har ni frisktandvårdsavtal, och tycker ni att det är värt pengarna? Skulle ni rekommendera det i min situation, eller är det bättre att betala för tandvården vid behov?

Tack på förhand för era svar!

ETA: jag är 38 år gammalt.

Det låter riktigt bra med vad flera universitetet och högskolor beskriver på vad för typ av stöd som finns att erbjuda.

Men samtidigt menar studie och yrkesvägledare att man får inte jätte mycket stöd när man studerar på universitet/högskola.

Undrar genuint hur lyckas man klara av studierna när man har svårigheter?

Lyckades ta mig igenom gymnasiet, och tänker inte ge upp bara för att det kan bli svårt på universitetet.

Utan vill på bästa sätt veta hur jag lyckas MED funktionsnedsättningen?