Det kan inte bara vara jag som uppmärksammat hur positiva åsikter om SD och AFS helt dominerar många neutrala kommentarsfält, så fort det handlar om något politiskt.

Räknade lite snabbt i Expressens flöde om hur många kommentarer på respektive video som var uppenbart positiva till SD/AFS kontra neutrala/negativa och kom fram till 94%, 95%, 92% och 84% positiva bland de som jag bläddrade i. Framförallt AFS är extremt överrepresenterat kontra valresultatet och dyker upp i vart och vartannat kommentarsfält.

Hur kan dessa två partier vara så mycket mer mobiliserade digitalt?

Nu höjs centerpartistiska röster för att partiet ska satsa på förhandlingar åt höger.

– De hade fått igenom mer politik i en Kristersson-regering, säger C-märkta opinionsbildaren Karin Källström

Tolv timmar på jobbet och en enda ledig dag i veckan. Så ser vardagen ut på ett gäng amerikanska techbolag. Även bland europeiska startupchefer har de långa arbetsveckorna fått anhängare.

Den som söker jobbet som stabschef åt miljardären Vinod Khosla får åtminstone veta vad som väntar.

På kontoret klockan åtta på morgonen. Kvar till åtta på kvällen. Tillgänglig även nätter och helger vid behov och beredd att stanna i tre år.

Kraven, som Wall Street Journal tagit del av, gäller en tjänst hos grundaren av riskkapitalbolaget Khosla Ventures.

En chans värd fritiden?

Arbetet omfattar bland annat att utvärdera investeringar, samarbeta med bolagen som Khosla Ventures investerat i och fungera som bollplank åt Khosla.

Redditmedgrundaren Alexis Ohanian beskriver tjänsten som ”en möjlighet som kan förändra någons liv”.

Khosla själv kom dock senare med ett förtydligande på X: jobbet har inget specifikt timkrav, men är intensivt. Han arbetar själv 80 timmar i veckan och personen behöver hålla jämna steg.

Bostadsbidrag nära kontoret

Hos AI-bolaget Rilla i New York är långa dagar redan vardag.

I Business Insider berättar vd Sebastian Jimenez att personalen vanligtvis arbetar tolv timmar om dagen och kommer till kontoret sex dagar i veckan. Det blir 72 timmar.

Upplägget brukar kallas 996: klockan nio till nio, sex dagar i veckan.

Rilla erbjuder tre måltider om dagen och bygger ett gym med bastu och kallbad. Anställda som väljer att bo inom ungefär tio minuters cykelavstånd från kontoret kan dessutom få 18 000 dollar om året i bostadsbidrag.

Söndagen blev en arbetsdag

996-trenden har även letat sig till Europa.

I Frankrike lyfter vissa startupchefer fram helgarbete och ständig tillgänglighet som tecken på engagemang, konstaterar franska Le Monde.

Jérémy Goillot, grundare av The Mobile-First Company, berättar exempelvis om ett meddelande han skickat till teamet en lördagskväll. Nästa dag, en söndag, ville han samla dem på kontoret klockan nio till sju för att lösa företagets tre största problem.

Fyra unga män dök upp.

Bolaget samlar också team från Frankrike, USA och Argentina i en villa för att arbeta i 996-tempo under 14 dagar. Målet är att hinna med en månads arbete på två veckor.

Fyra månader med 996 i Kosovo

Fella-grundaren Richie Cartwright har i sin tur låtit hela företagets utvecklingsteam i Kosovo delta i ett fyramånadersupplägg med 996.

Det innebar ungefär tolv timmars arbete måndag-fredag, plus ytterligare en arbetsdag fördelad över helgen.

Här var deltagandet förvisso frivilligt. Erbjudandet omfattade också 45 procent högre kontantersättning och dubbelt så stor aktiebaserad ersättning.

Dubbelt betalt i Tjeckien

Det tjeckiska startupbolaget Better Stack presenterade i fjol en egen variant.

Här innebar upplägget, ”bara”, 60 timmars arbete i veckan. Den som frivilligt valde företagets ”hardcore mode” skulle dessutom svara på arbetsmeddelanden under helgerna och ha tio semesterdagar i stället för tjugo.

Ersättningen? Den dubbla.

Enligt medgrundaren Juraj Masár kunde deltagarna byta tillbaka vid varje månadsslut.

Alla vill inte ställa samma krav

Det finns, förstås, en hel del invändningar mot de långa arbetsveckorna.

En grundare som intervjuas av Le Monde menar exempelvis att sådana arbetstoppar kan skapa sammanhållning vid en produktlansering, men är omöjliga att hålla fast vid i längden.

Christophe Pasquier, grundare av Slite, kopplar den ökade intensiteten till AI-utvecklingen och rädslan för att missa möjligheterna.

För egen del drar han ändå en gräns:

”På Slite är det inte tal om att påtvinga de anställda det här tempot”, säger han till Le Monde.

---

1. Om produktiviteten ökar tack vare ny teknik borde vi då inte använda en del av vinsterna till kortare arbetstid i stället för att normalisera arbetsveckor på 72 timmar?

2. Hur frivilligt är det egentligen att arbeta 60 till 72 timmar i veckan? Om det blir normen i en bransch och den som tackar nej riskerar att halka efter i karriären?

Då Zionism är en del av västerländsk politik, ideologi och massmedia, samt håller på att bli det alltmer så tänkte jag att jag kan ställa frågan i denna sub. För även i svensk politik så är Zionism, antisemitism, judehat, islamism, muslimer, etc. mer involverat/inkluderat än någonsin.

Ni som är för Zionism och allt vad det nu står för (”är man anti Zionism så är man antisemit. Zionism och judendom är synonymt.” Pushas så jävla mycket i västs politik utöver USAs så det är helt ofattbart. Bara här i Sverige så ser vi hur mycket allt är om att ”muslimer och islamism driver antisemitism och judehat”. Men sällan eller egentligen inget alls om vad Zionism innebär. Inget alls om folkmord som har pågått i 3 år. SD är Israel vänliga. Ebba Busch konstanta påpekande om islamism och dess fara.),
har ni sett denna nya dokumentären?

Btw, den är skapad av judar från Israel som avslöjar Israel.

Slopa medlemsavgiften och finansiera EU:s budget via direkta EU-skatter, alltså att göra EU till en fiskal union. Idén har länge klassats som en vänsteråsikt, men borde snarare vara på agendan för alla som vill göra EU mer marknadsvänligt och konkurrenskraftigt, skriver Carl-Vincent Reimers, programansvarig Europa, Timbro.

Just nu pågår en intensiv debatt om EU:s nya långtidsbudget. Budgeten bestämmer hur EU:s resurser ska spenderas de kommande sju åren och det förslag som ligger på bordet omfattar 20 000 miljarder kronor – 14 gånger mer än en svensk statsbudget. Häromdagen aktualiserades frågan när Irland lade fram ett nytt kompromissförslag som delvis skär ned på kommissionens ursprungliga förslag med åtta procent.

Sverige och Tyskland har tidigare meddelat att man vill se ett mindre fokus på omfördelande bidrag och större fokus på investeringar i säkerhet och innovation. Den ambitionen är helt rätt. Tack vare Mario Draghis viktiga rapport från 2024 finns en bred enighet om vad som måste göras för att bryta Europas ekonomiska stagnation.

Ändå har bara 15 procent av hans reformer genomförts. Samtidigt fortsätter EU lägga större utgifter på omfördelande bidrag än på produktiva investeringar. Den logiken måste nu brytas. Vid sidan av den stora inre marknaden ligger EU:s mervärde i att finansiera kollektiva nyttigheter med skalfördelar: Militär säkerhet, gränsöverskridande infrastruktur och forskning.

Lika viktigt är ett starkare fokus på innovation för den nya fonden för konkurrenskraft, som utgör en femtedel av långtidsbudgeten. Den får inte bli en upprepning av fiaskot med Coronafonden som pumpade in miljarder euro i rostande industri. I stället borde Europas ledare lyssna till förra årets nobelpristagare i ekonomi Philippe Aghion, och rikta fonden helt mot banbrytande innovation. USA:s statliga fond för att finansiera spjutspetsforskning (DARPA) är en uppenbar förebild.

Men ska EU:s budget bli mer effektiv behöver även finansieringen förändras. Då måste Sverige och Tyskland ändra uppfattning.

I EU:s barndom finansierades budgeten genom tullar, men tack vare unionens många frihandelsavtal har denna intäkt sinat. I dag kommer majoriteten av intäkterna i stället från den så kallade ”medlemsavgiften”, som baseras på varje EU-lands bruttonationalinkomst (bni). Det har lagt grunden för ett mycket dysfunktionellt system.

Redan 2016 konstaterade en europeisk expertgrupp ledd av Mario Monti att bni- avgiften leder till ett ensidigt fokus på nettoflöden och politiskt nollsummespel mellan medlemsländer. Vi ser detta varje gång finansministrarna träffas i Bryssel. Syd- och östeuropeiska länder fokuserar på att maximera bidrag till det egna landet medan nordeuropeiska länder som Sverige söker en maximal rabatt på avgiften. Båda förlorar dock i slutändan eftersom ingen har incitament att bry sig om det som verkligen betyder något: Hur EU som helhet ska tjäna på budgeten.

Kommissionen har lagt fram förslag om nya egna medel i ett försök att reformera systemet. Tyvärr löser det inte grundproblemet utan skapar i stället nya. Förslaget om en ny avgift på stora bolag (CORE) är orättvist utformat, eftersom det beskattar omsättning och inte vinst. Dessutom kvarstår bni-bidraget som det främsta intäktskällan. En aktuell studie av Svenska institutet för europapolitiska studier drar därför slutsatsen att de nya egna medlen inte kommer att minska det destruktiva nollsummespelet.

Icke desto mindre måste nya egna medel till för att undvika budgetunderskott, vilket Europeiska revisionsrätten varnade för häromdagen.

Ett bättre alternativ är att helt slopa medlemsavgiften och i stället finansiera EU:s budget via direkta EU-skatter, alltså att göra EU till en fiskal union. Idén har länge klassats som en vänsteråsikt, men borde snarare vara på agendan för alla som vill göra EU mer marknadsvänligt och konkurrenskraftigt.

Marknadsliberaler vill att beskattning ska ske på den mest effektiva nivån och samtidigt minimerar byråkrati. EU:s system med 27 olika skattesystem är ett stort problem för båda dessa mål då nationella skattebaser skapar koordineringsproblem och ökar handelshinder för företag till en kostnad av över 200 miljarder euro årligen.

Fragmenteringen blir därmed ett sänkte för europeisk tillväxt. Det gäller inte minst beskattningen av bolag, klimatrelaterade utsläpp och konsumtion (moms), som är breda eller lättrörliga skattebaser och som återkommande lyfts i nationalekonomisk forskning som lämpliga skatter att lyfta till EU-nivå.

Att införa direkta EU-skatter betyder inte högre skattebörda. Tvärtom möjliggör det en skatteväxling där nationella skatter fasas ut och beskattningen flyttas till EU-nivå. Ett första naturligt steg vore alltså en skatteväxling där den nationella bolagsskatten ersätts med en enhetlig och konkurrenskraftig europeisk bolagsskatt.

Samtidigt skulle ett fåtal EU-skatter inte hota länders möjligheter att konkurrera med varandra om gynnsamma skattesatser. Även med en helt europeisk beskattning av koldioxid, moms och bolagsskatt skulle den överväldigande merparten av skatteuttaget fortsatt vara nationellt. Vi ser detta redan i USA, där amerikanska delstater konkurrerar intensivt med varandra om gynnsamma skatter, trots federala skatter.

Sist med inte minst kan direkta EU-skatter göra användningen av EU:s budget mer effektiv, genom att få bort det destruktiva nollsummespelet mellan EU-länderna. I motsats till medlemsavgiften kan ett enskilt land inte förhandla bort en skattesats - den är lika för alla. Därmed kopplas finansieringen av europeiska kollektiva nyttigheter till ett politiskt incitament att sätta hela Europas intresse i centrum.

Mycket talar alltså för att även rikare och marknadsorienterade länder som Sverige och Tyskland skulle vinna på att EU blir en fiskal union. Bara så kan vi långsiktigt minska de handelshinder som utgörs av nationell skattebyråkrati, förbättra Europas konkurrenskraft och sätta effektivitet per skattekrona i centrum för EU:s budget.

Carl-Vincent Reimers, programansvarig Europa, Timbro

Det räcker inte att konstatera att en europeisk federation behövs i teorin, skriver företrädare för partiet Volt. När liberala företrädare fortsätter att snäva in politiken till svensk inrikespolitik spelar man nationalismen i händerna.

I april skrev Liberal Debatts chefredaktör Eric Luth att Europa nått en punkt där en europeisk federation måste ersätta nationerna. Luths analys var pricksäker, men lämnade den större frågan hängande: Varför saknar den etablerade liberalismen modet att omsätta denna analys i praktiken?

Långt ut åt höger och vänster tvekar partierna sällan. Dagens politiska framgångssaga tillhör de rörelser som sätter upp en tydlig, kompromisslös riktning och erbjuder ett ideologiskt alternativ till status quo. Väljare övertygas sällan av reaktivitet och kompromisser; de söker efter framtidsvisioner och tydliga berättelser när de befintliga lösningarna inte levererar.

Problemet är att liberala partier alltför ofta möter nationalismen på dess planhalva. När nationalistiska rörelser erbjuder en berättelse om nationell tillhörighet och självständighet svarar de med att försvara det befintliga: det europeiska samarbetet är viktigt och Sverige bör ta ansvar. Det är förvisso sant, men det är ingen vision. Den politiska mitten kan inte vinna genom att bara administrera status quo och försvara nuvarande institutionella normer medan nationalismen formulerar framtidsvisionerna.

Därför behövs federalismen. 

Dagens EU liknar en omvänd konfederation, där medlemsstaterna för upp fler och fler frågor till europeisk nivå, men utan att samtidigt ge denna nivå de verktyg som krävs för att genomföra beslut tillräckligt effektivt. Federalismen skulle låta subsidiaritetsprincipen fungera fullt ut genom att göra det lika naturligt för makten att röra sig mellan den nationella och europeiska nivån som mellan kommun, region och stat.

Inom det paneuropeiska partiet Volt ser vi i vår stadiga tillväxt att det finns en tydlig efterfrågan på en kompromisslös europeisk riktning. Många söker sig till oss ur besvikelse över de etablerade partiernas avsaknad av visioner. Men att slå tillbaka nationalismen är inte ett enpartiprojekt; det kräver en bred politisk samling.

Låt oss därför göra det här gemensamt. Ta med dessa principer in i era partier, sätt federalismen på dagordningen – och var med och bygg motberättelsen till nationalismen vårt Europa behöver!

Victor Bohman Lind

Efter valet har det diskuterats att vissa ledamöter kommit in främst på personröster från väljare med samma etniska bakgrund.

Å ena sidan kan det ses som identitetspolitik som riskerar att splittra. Å andra sidan har landsbygd, fack och andra grupper alltid samlats kring "sina" kandidater, och det kan öka deltagandet hos grupper som annars röstar lite.

Var går gränsen mellan representation och gruppröstning? Och spelar det någon praktisk roll för hur riksdagen fungerar?

Mest för att informera. Inte för att jag på riktigt tror att det kommer att göra någon skillnad bland folk som redan bestämt vem de vill vara arga på men hey hoppet är det sista som dör?

Gratis heads up till folk som missat att soppan garanterat blir dyrare 1:a december.

Vi har ju sett hur det tjafsas om taktik hit och dit - vem ska få uppdraget, hur lång tid ska den få på sig, ska tidsfristen förlängas , omröstningar som på förhand är dömda att misslyckas och så förstås att det gäller att få den fjärde omgången för att sätta press på andra...

Varför inte bara göra t.ex. så här i stället:

• Efter valet låter man partierna få en veckas betänketid för att utvärdera valresultatet och möjligheterna.
• Därefter har man en period på tre veckor när partierna själva när som helst kan ta initiativ till statsministeromröstningar
• Om ingen blivit vald efter dessa fyra veckor så utlyses extraval.

Efter att ha fått förklarat för mig av moderatorerna på den hör subbreditten att Palestinafrågan är relevant för svensk politik, och eftersom den dyker upp gång på gång nästan oavsett vad som diskuteras skriver jag det ändå här.

Gaza är ett av världens mest tätbefolkade områden, med mycket begränsad tillgång till skyddsrum för civilbefolkningen. Hamas bedriver militär verksamhet i civila områden och använder bland annat tunnlar och civil infrastruktur för militära ändamål.

Under dessa förutsättningar är det förutsägbart att ett krig kommer att leda till mycket stora civila förluster, särskilt när civilbefolkningen har begränsade möjligheter att fly undan striderna.

Varför riktas då inte större internationella påtryckningar mot, t.ex., Egypten att tillåta palestinska civila att söka skydd där? Detta är väl dessutom en mänsklig rättighet, som personerna i de här demonstrationerna i normala fall verkar hålla väldigt högt.

Skulle inte möjligheten för civila att lämna krigszonen kunna vara en av de mest effektiva åtgärderna för att minska antalet civila dödsoffer, oavsett vad man anser om Israels militära operationer?

Regeringsbildningen illustrerar Centerpartiets resa från landsbygdens folkrörelser till elitparti. Nu måste partiet välja om man ska återknyta till sina rötter eller bli politiskt marginaliserade, skriver Karin Källström.

Efter kommunvalet 2018 hade Centerpartiet posten som kommunstyrelsens ordförande i 55 av Sveriges 290 kommuner. Efter valet 2022 rasade antalet till 25. Per 15 oktober 2026 är det hittills känt att Centerpartiet får KSO-posten i blott åtta kommuner. Och även om siffran snyggas till något är det ett uselt valresultat för ett parti som länge var alternativet till Socialdemokraterna ute i landet. Man undrar hur det kunde gå så dåligt. Men en mer relevant fråga är kanske, hur det förut kunde gå så bra. 

Centerpartiet är, eller var, den parlamentariska utposten i något mycket större: landsbygdsrörelsen. Det finns platser i vårt land, i norra Sverige, i Dalarna, i Småland, där detta har varit ett eget ekosystem. LRF, Vi Unga, den lokala, starka sparbanken med centerprägel, Länsförsäkringar och andra historiska lantbrukskooperationer, skogsägarföreningar, Studieförbundet Vuxenskolan. Aktörer som i många fall ännu existerar och mår väl, i andra fall lever kvar i nostalgiska huvuden. Det var från dessa organisationer, och från dessa platser i landet, som Centerpartiet hämtade sina politiska talanger och sitt idéstoff. Kanske också sitt existensberättigande. 

Jag vet detta, eftersom jag själv är barn av samma rörelse. Från Föreningsbankens julgransplundring, genom ungdomsåren i Vi Unga, via engagemanget i Studieförbundet Vuxenskolan och skrivandet i centerpräglad press har jag, och många med mig, sett Centerpartiet som den hopplöse kusinen som man alltid retar sig på, men som ingen annan får kritisera, för då jävlar. 

Nu är det rätt många som kritiserar just detta parti. 
Den som känner historien inser att somliga konfliktytor inom centerrörelsen lever för alltid.

Den som känner historien inser att somliga konfliktytor inom centerrörelsen lever för alltid. Som när min mormors kusin, centerideologen Gustaf Jonnergård, ägnade sina 25 år som partisekreterare åt att se till att Centerpartiet kunde hålla öppet för förhandlingar både högerut och vänsterut. Eller som när min farfars farbror, Albert Källström, gick ur partiet under den så kallade ”kohandeln”, krisuppgörelsen år 1933, eftersom han var den sortens bondeförbundare som ansåg det vara otänkbart att göra upp med Socialdemokraterna. 

Så när nutiden ska tolkas i ett historiskt ljus kan konstateras att Centerpartiet förvisso då och då samverkat med Socialdemokraterna. Men det har alltid skavt och burit emot. Viktigare än allt annat: man har aldrig varit underställda dem. Aldrig tidigare har man stått i SVT Aktuellt och agerat sekundärkränkt över att Socialdemokraternas förslag till talman inte gick igenom. 
Och likt en riktigt gammal människa, vars samlade minnen smält samman till en enda flytande visshet, tycks Centerpartiets gräsrötter nu vara tvärsäkra på att partiets förhållningssätt till makten och andra partier var bättre förr. Varför kan man inte säga. Det finns inga tidsangivelser eller fasta hållpunkter att hålla fast vid. Men nog har det något med den där rörelsen, det där existensberättigandet, att göra. 

Centerpartiets nuvarande, föga framgångsrika, sätt att hantera verkligheten tog sin början i en intern strid i samband med att Januariavtalet slöts 2019. En kamp som mer borgerligt sinnade centerpartister förlorade. 
Det året var Centerpartiets utgångsläge gott. Då ville alla partier, förutom Sverigedemokraterna och möjligen centerledningen själv, att Centerpartiet skulle sitta i regering. Det blev inte så. Januariavtalet beskrevs som att Liberalerna och Centerpartiet fick igenom 73 punkter av liberal politik. I efterhand vet vi att ”fick igenom” visade sig betyda ”fick utfästelser om”. Och av de 73 punkterna bidde mest bara slopad värnskatt. 

Sedan dess har man aldrig behövt sitta i eller stödja en regering, få sitt eget politiska program testat i verkligheten eller nedmanglat i kompromisser. 
Haverierna lokalt har dock dämpats av ett väljarstöd som hållits rimligt intakt.

Haverierna lokalt har dock dämpats av ett väljarstöd som hållits rimligt intakt. Därför har de två senaste valresultaten inte resulterat i någon större krisinsikt i partiet. Man är liten, men är i alla fall inte minst av de små partierna. Det tycks räcka.

Och man har ju länge haft Liberalerna som varnande exempel. Se, hur dåligt det går för dem. Se hur dåligt de förhandlar. Se hur vi lockar till oss skrämda gamla folkpartister. Därför blir slutsatsen att inte samverka i första, andra eller tredje led med Sverigedemokraterna. Nu tycks den slutsatsen vara Centerpartiets enda på nationell nivå sammanhållande kitt. 

Men det finns ett annat skäl att hålla Liberalerna som ett varnande exempel. Det forna Folkpartiet tappade sina mobiliserande krafter och gräsrötter för länge sedan. Vid årets val har partiet kollapsat lokalt. Och visst, de gjorde ett fint riksdagsval och höll sig kvar i Sveriges riksdag. Sådant verkar gå, i ett decennium har det gått, så länge man finjusterar budskapen för att attrahera stödröster och toppar upp listorna med ett par kändisar. 

Men att Liberalerna av i dag skulle vara en agendasättande politisk kraft? En tuff förhandlare i Tidö som fick igenom en massa liberala reformer? Alls icke. 

På sikt behöver Centerpartiet fråga sig om det önskar behålla sin kontakt med landsbygdsrörelsen, eller om det ska fortsätta som ett slags elitparti, där de avgörande besluten fattas av en liten kärna i partiledningen och där rädslan att förlora väljare trumfar viljan att locka till sig fler. Det borde för partiet inte vara en liten fråga: som en jämförelse uppges LRF i dag ha 114 000 medlemmar och 9 000 förtroendevalda medan Centerpartiet skrapar ihop 26 500. Frågan är därför om partiet ska vara en förening där medlemmarna skolas i politik, demokrati och hur man egentligen tar makten över kommunen, eller en valmaskin vars enda mål är att hålla sig kvar i riksdagen. 

Att hålla sig kvar i kommunstyren tycks man redan ha släppt.

Jag läste den här ledaren nu på morgonen och tyckte den var värd att fundera över:

Aftonbladet: Centerns röda linje är faktiskt inte helt begriplig

"”Röda linjer” är ett begrepp som börjar ge svenska folket kalla kårar. Tack vare dem ser ännu en regeringsbildning ut att dra ut rejält på tiden.

Men problemet är inte röda linjer i sig. När de är tydliga och begripliga skapar de en förutsägbarhet som väljarna uppskattar. Att till exempel både Centerpartiet och Socialdemokraterna distinkt förklarat att de inte tänker samarbeta med Sverigedemokraterna i någon form är ett sådant exempel. Där är det raka rör.

Båda partierna menar att SD:s politik och företrädare står för så radikalt annorlunda värden att ett samarbete är uteslutet.

Är luddig

Redan under Annie Lööf förtydligade C-ledningen att skillnaderna i relation till Vänsterpartiet främst handlar om ekonomisk politik medan de mot SD handlar om synen på grundläggande liberala och frihetliga värderingar. Dessa kommer de inte att kompromissa om. Den hållningen har inte förändrats.

Den röda linjen mot V är däremot betydligt luddigare. Och det skapar frustration och oförståelse bland väljarna.

Under valrörelsen lämnade C-ledningen medvetet öppet för att ingå i samma regeringsunderlag som V. Det var inte deras förstahandsval, men när de fick frågor om ett sakpolitiskt samarbete blev svaren undvikande. De stängde aldrig dörren. Det måste tolkas som att skillnaderna potentiellt kan överbryggas.

Bjöd in V

Att C bjöd in V till Högbergamötet förra veckan skickar också en signal om att ett sakpolitiskt samarbete ligger i korten.

Att V skulle backa från sina krav på ministerposter finns det hittills lite som tyder på. Men om de skulle göra det – och ändå ingå i ett regeringsunderlag med C – skulle modellen sannolikt bli ett samordningskansli som godkänner och förankrar regeringens politik.

Varför C:s röda linje skulle gå precis mellan en sådan sakpolitisk samarbetsform och att V också får två till tre väl avvägda statsrådsposter är svårt att begripa.

Åkte på turné

Är Nooshi Dadgostar och Jonas Sjöstedt så omöjliga att köpa som ministrar? På Annie Lööfs tid reste ju hon och den förre V-ledaren landet runt tillsammans på en helylle debatturné.

Om synen på Sjöstedt, V:s andra topp tre ministerkandidater och ledande tjänstemän är att de är tvivelaktiga i sina grundvärderingar borde väl allt samarbete vara uteslutet? Varför går gränsen just mellan ett samordningskansli och några få ministerposter?

Det blir ännu mindre begripligt om man också har i åtanke att en eftergift från C i regeringsfrågan skulle kunna leda till stora sakpolitiska vinster.

Elisabeth Thand Ringqvist behöver förklara för väljarna exakt var linjen går – och varför. Den nuvarande luddigheten kommer straffa henne."

---

Kalle Sundin ifrågasätter varför C kan tänka sig ett sakpolitiskt samarbete med V men samtidigt drar en absolut gräns vid att V får ministerposter.

Uppenbarligen ligger den en konflikt här, vilket vi sett på mer än ett sätt. Åt ena sidan är det skillnad på att förhandla om enskilda reformer och att dela ansvaret för en hel regering. Men också den inte helt oviktiga grejen att V kan få stort politiskt inflytande även utan att sitta i regeringen.

Är C hållning rimlig om skillnaden mellan samarbete och regeringsmakt eller är den fullständigt inkonsekvent när man samtidigt vill kunna samarbeta med V?

Var kan man dra den gränsen?