https://open.spotify.com/artist/2gDYkjCj2Zm030rPom2GYs

Here is a quick take on the classic Irish hornpipe "Boys of the Blue Hill" on solo acoustic mandolin.

Recorded raw with no pickups or amplification—just the natural acoustic resonance and wooden tone of the instrument. I’m focusing on clean plectrum articulation and keeping that hornpipe bounce steady.

https://www.youtube.com/shorts/ItrG38QHJKM

..it was just one of those nights

Sharing my latest solo recording from the Acoustic Crossroads series: a journey connecting Celtic heritage to American roots through the classic fiddle tune "Red Haired Boy".

A raw, single-take acoustic session highlighting natural right-hand dynamic control, plectrum clarity, and the organic voice of the instrument.

Watch here:https://www.youtube.com/watch?v=3G-k4MAITl8

Folk / acoustic-electronic / psychedelic vibe. Feel free to check out my other music links as well, hope you enjoy:

https://open.spotify.com/artist/3n1Sbo8rhRTmLYJAKdxI6x?si=7YO2aJv6SZSuOZrc4ypXaA&nd=1&dlsi=29b9f3cdc0d649c2

https://beacons.ai/d3frank?fbclid=PAZXh0bgNhZW0CMTEAAadiQrE1rSQBAlifxrjvRBnJ0iW6R7Cm56jvA675n2jTIijGlDll1hqcrmYT6g_aem_1PjGFwG93BoY88Ss4QKuvg

Hi all, this is my new song from upcoming EP "Sleep Talking". Let me know what you think and be free to contact me directly!

First brought to prominence by fiddler Arthur Smith and later cemented in the traditional canon by Doc Watson, this piece demands relentless rhythmic drive, precise syncopation, and clean plectrum control.

The core artistic principle remains uncompromising: 100% acoustic and unamplified. No pickups and no synthetic processing—allowing the natural attack of the pick, the harmonic resonance of aged tonewood, and the organic breathing room of steel strings to speak for themselves.

https://www.youtube.com/watch?v=N2U1QBEiRAo

originally written and performed by David Kauffman & Eric Caboor (1984).

hey there! I wrote and self recorded this wholesome tune. It’s a nice prosocial, 70s kind of folk troubadour song about going out and making some buddies. I hope you enjoy it.

Thomas Ifrig – Sju låtar. Ett liv. En väg tillbaka.

Jag trodde att kärleken kunde övervinna allt. Att om jag bara älskade tillräckligt, förlät en gång till och kämpade lite hårdare, skulle vi hitta tillbaka till det vi en gång hade.

Vi hade ett hem, två barn och en framtid som jag trodde skulle vara för alltid.

Men bakom det liv som andra såg fanns en ensamhet som sakta åt sig in i mitt hjärta. Orden blev färre, tystnaden allt större och värmen jag längtade efter alltmer avlägsen.

Jag höll fast vid drömmen så länge att jag till slut tappade bort människan som drömde.

Mig själv.

När sveket kom gick något inom mig sönder. Inte bara tilliten till den jag älskade, utan också tron på det liv jag hade byggt. Jag stod kvar bland spillrorna av allt jag kämpat för och undrade hur jag någonsin skulle hitta hem igen.

Men någonstans, mitt i det allra mörkaste, fanns fortfarande en liten gnista kvar.

Den växte i fjällens stillhet, i vänners skratt, i långa stunder av eftertanke och i insikten att jag också förtjänade att vara lycklig.

Till slut fann jag modet att gå.

Jag lämnade inte bara en människa bakom mig. Jag lämnade ett liv där jag inte längre fick plats.

Vägen tillbaka var inte rak. Saknaden efter mina barn gjorde ibland ondare än allt annat. Det fanns dagar då minnena vägde tungt och framtiden kändes oändligt långt borta.

Men tiden gick. Såren började läka. Och det som en gång kändes förlorat fann sakta vägen tillbaka.

Mina barn. Skratten. Närheten. Glädjen i de små ögonblicken.

Och så mötte jag kärleken igen. Inte den kärlek där jag måste kämpa för att räcka till, utan en kärlek där jag får vara den jag är. Där jag blir sedd, förstådd och älskad utan att behöva förlora mig själv.

Jag reste mig är sju låtar ur mitt eget liv. Sju kapitel om att älska, hoppas, bli sviken, förlora, våga lämna, förstå och till slut finna vägen hem.

Det är ingen berättelse om att glömma det som varit. Det är en berättelse om att lära sig leva med sina ärr, utan att låta dem bestämma vem man ska vara.

Jag kan inte få tillbaka åren som försvann. Jag kan inte sudda ut tårarna eller skriva om det förflutna.

Men jag kan se mina barn i ögonen, hålla kvinnan jag älskar i handen och känna något jag en gång trodde att jag hade förlorat för alltid.

Lycka.

Jag trodde att jag hade förlorat allt.

Men någonstans bland spillrorna fann jag det jag saknat allra mest.

Mig själv.

Och när jag till slut reste mig, var det inte för att bli den jag en gång varit.

Det var för att äntligen få bli den jag alltid borde ha fått vara.